paulplutt

jag har aldrigt varit sådär riktigt bra på att säga adjö. tror jag är ganska lik småbarn vad gäller det, blir riktigt känslomässigt rörd. tankarna börjar komma och jag börjar fundera på vart snesteget blev, vad som gjorde att saker och ting måste avslutas. försöker hitta den där punkten där allt blev fel och önskar mer än allt att jag kunde spola tillbaka tiden och rätta till det. men tyvärr finns det där bara i mitt huvud och jag vet att det aldrig kommer gå. så jag ger upp och släpper allt. "cause there is no guarantee that this life is easy" - sanna mina ord men ibland önskar jag det vore så. folk kan uppfatta mig som en hård person som står på mina fötter även när jag faller till botten, men så är det inte. jag är en hopplös jävla romantiker precis som tommy lee sa. det är precis därför jag vill att allting ska avslutas på ett schysst och rättvist sätt. så man slipper gå där och fundera över vad som hände? varför det hände? var det mitt fel? osv.